projekt: hår

Äntligen, äntligen börjar min pannlugg växa ut såpass mycket att jag kan ha någorlunda-mittbena utan att  den faller framför ögonen. Att få pannluggen att växa ut är svårt, eftersom man vid flera tillfällen kommer att frästas av bilder med flickor i perfekta luggar, vilket ofta resulterar i att man klipper den kortare igen. Jag älskar pannlugg men nu ska jag minsann klara av att vara utan den tills håret är så gott som jämnlångt. Det finns nämligen inget mera irriterande än att ha mössa när man har pannlugg, det går liksom inte. Man ser ju ingenting. Och så blir den platt och spretig.




Det är en bit kvar på vägen. Imorgon måste jag försöka få frisörtid, mina toppar påminner om hö.